Tiburon - Fjord 28 CS

Via den danska hemsidan http://www.fjord28cs.dk hittade jag en annan ny dansk hemsida om båttypen Fjord 28 CS.

Den handlar om båten som seglar under namnet TIBURON och ni hittar sidan via länken http://www.familienonline.dk/famjwp/forside.php

Det skall bli intressant att följa systerbåtens öde och äventyr.

Fönsterbänk

Fönsterbänk - det kan man väl inte ha på en båt!?

Varför inte!?

Jag kommer ihåg på den tiden då jag var "en liten rar gosse". Vi talar på slutet av 1950 och början av 1960-talet. Det hade flyttat hem en Svensk-Amerikan. Han hade balkonglådor med blommor på och runt båten och en massa annat färggrant krimskrams. Jag tror han fick utså ganska mycket spe. Så gör man bara inte i ett fiskarsamhälle.

Nej några fönsterbänkar är det ju egentligen inte frågan om, utan ett par långa och ganska smala hyllor i överkant på de stuvfack jag håller på att bygga  i Thallatha´s förpik. För att få stuvfacken så stora som möjligt släppte jag ut dem från skrovsidan så mycket som möjligt, tre cm vid aktre skottet och så ökade jag en cm för varje litet skott föröver. Längst fram blev det ca åtta cm. Kan va bra ställe att lägga ifrån sig glasögon, hörapparater, nycklar, plånbok, ev bok eller annan kvällslektyr mm. Att jag skulle ställa några krukväxter där är väl knappast troligt.

Jag hade ingen teakplyfa som var tillräckligt lång för att räcka till i en bit. Å andra sidan kan det va lättare att passa till två bitar och skarva ihop när det är trångt. Passade till två bitar grovt på varje sida, som gick väl omlott. 

Hemma i snickarverkstaden fräste jag ur halvt i halvt.

Det blev förfärligt dammigt som alltid. Jag fick vid ett tillfälle en spånsug, men den fungerade så dåligt att jag också kasserade den. Hittade inget munskydd, så jag åkte till båten och hämtade ett. Visserligen är gubben gammal och i det närmaste utlevad, men det är ändå onödigt att fylla lungorna med mer skräp än nödvändigt. Det blev en ansenlig hög på golvet med frässpån.

Hade köpt polyuritanlim, sånt vattenfast lim som skummar och har ganska goda fyllnadsegenskaper. Naturligtvis kunde jag inte hitta flaskan, men jag hade ju epoxy. Blanda till en skvätt. Jag måste erkänna. Jag använder aldrig vare sig doserpumpar eller vågar när jag blandar epoxy. Jag mäter med en tumstock. Det hörs ju väldigt slarvigt, men är nog inte så farligt som det låter. 

Brukar blanda i en 2-liters glasspaket. Slår i en skvätt bas i plastbunken. Tar en avbruten tumstocksbit. Är den inte i änden på tumstocken, klipper jag eller sågar av den på jämna cm - exakt. Stoppar ner tumstocken i mitten av bunken och ser hur många mm bas det är i bunken. Det brukar finnas ett litet gjutmärke i plasten just i mitten av bunken. Sätter ner tumstocken precis intill den, så att jag  alltid mäter på samma ställe och får dessutom ett medeldjup i bunken, om den inte står helt plant. Är det tex 10 mm bas, tar jag det måttet gånger 1,5. Det blir ju i detta fallet 15 mm och så slår jag på härdare tills ytan har kommit upp till 15 mm. 

Epoxy skall ju blandas 2 delar bas och en del härdare. Jag har blandat väldigt mycket epoxy på detta sättet. Det brukar inte bli nån större skillnad på hur mycket bas och härdare det blir kvar när man börjar närma sig slutet i förpackningen. Skillnaden är ungefär lika med hur det var när jag blandade med hjälp av våg. Det första jag jobbade med epoxy köpte jag doseringspumpar. Det var det sämsta sättet. Den ena pumpen gick söder ganska snart och det rann epoxy lite överallt - aldrig mer doseringspump. Avbrutna tumstockar blir det ju gott om. Finns det inga avbrutna, så är det ju enkelt att bryta av en (smileys). I de fallen är det bara att ta den sämsta, så får man lite omsättning.

När jag fått rätt mängd bas och härdare blandar jag ytterst noga i bunken. Sen slår jag över allt i en ren bunke. Är mycket noga med att få med mig så mycket av blandningen som möjligt. Det gäller ju att blandningsförhållandet är rätt. Sen är man ju snål. Epoxy är dyrt. Därefter blandar jag noggrant igen.

Vid limning av trä brukar jag pensla på ren epoxy på ytorna som skall limmas. Blanda i träpulver i epoxyn. Man säger att det är för att det skall finnas en viss mängd lim kvar i limfogen så att trät inte suger in allt. Sen på med skruvtvingar. Jag limmade bitarna på en bräda och även en stump på översidan  för att få ett jämt limtryck. La därför lite plast emellan för att inte limma ihop bitarna.

Nästa dag, när limmet torkat, slipade jag till limfogen och även övriga skivan, så att den blev ren och fin och klar för att lacka. Använder gärna tvåkomponentslack. Blandade en skvätt med hjälp av tumstocksmetoden. Även här gäller blandningsförhållandet två delar bas och en del härdare. Dessutom blandade jag i 25% lösningsmedel till första strykningen. Blandningen räckte till två strykningar och lite till. Dessvärre satte jag inte in resterande blandning i kylskåpet, som man kan göra för att fördröja härdningsprocessen i bunken något. Nästa dag när lacken torkat slipade jag det hela med fint papper och lackade ytterligare två gånger, med outspädd lack. 

Min snickarverkstad är väl inte det bästa lackningstället. Det är en aning dammigt och jag hade ingen lust att göra storstädning och vattna runtomkring för att binda damm. Efter avslipning bar jag in bitarna i källaren i andra änden på huset, där det är lite mer bostadsutrymme. Inte fullt så dammigt. Nackdelen är att lackdoften sprider sig mycket lättare därifrån till resten av huset. Men lite får man ju både tåla och lida för att båten skall bli fin. Två ytterligare lager med outspädd lack, som avslipades när det härdat några dar.

Nere i båten passade jag till så att innerkanten smet kloss intill plasten i underkant fönstren. Plåtslagarn bockade till ett par plåtar i vitmålad aluminiumplåt, som skall sitta mellan hyllan och fönstret. Dels skall den hindra småprylar från att ramla ner i den "ränndal" som går längst fönstret för att samla upp kondensvatten. Dels skall den va ett fäste för en lysdiodslist som skall ge en indirekt belysning i förpiken. Plåtslagarn bockade därför ut en lite vinkel på 12 mm vågrätt på baksidan plåten.  

Med den vita plåten på plats kunde jag rita av var hyllan skulle kapas i framkant, och såga till den. Sen var det bara att montera den på plats, med lite Sikaflex mellan plåten och ränndalen. Vill ju inte att eventuellt kondesvatten skall kunna ta sig ner den vägen. Det var inte det enklaste att skruva fast skivorna. Har blivit bortskämd med skruvdragare, men det var så trångt att jag fick ta till både stubbe och vinkelskruvmejsel och till den främre skruven fick jag använda linjetång för att skruva ned den så pass mycket att vinkelskruvmejseln fick plats.

Det händer ofta om man hjälper nån i all hast, att man frågar om de har en linjetång. Det brukar aldrig va nån som vet vad jag menar. Efter ett helt yrkesliv som montör på ett elverk, så är ju linjetången ett av de få verktyg man brukade ha i bältet. För dem som inte vet vad en linjetång är för något, visar bilden ovan just en sådan. Det är den röda tången, som har isolerade handtag som skall klara spänningar upp till 1000 volt. Nästa lilla tingest kallas ibland för "stubbe", ja den kan ha många olika smeknamn. En liten kort skruvmejsel. I det här fallet för stjärnskruvar. Den krokiga blanka saken är en vinkelskruvmejsel, både för stjärnskruvar och spårskruvar.

Det som återstår på hyllan är en lätt avslipning och att stryka den med ett lager matt enkomponentslack. Man  vill ju inte ha blank lack på inredningen. Men den strykningen får jag göra samtidigt som jag lackar skåpfronterna.

Sunnanå

Över en kopp kaffe, under Söndagens besök i Karlstad, kom ämnet Sunnanå upp. Om jag skall va ärlig har jag inte riktigt fattat vad det handlar om och visste inte ens var det låg. Det senare var ju lätta att utreda. Några km nordväst om Mellerud.

Då Sunnanå ligger efter en av de vägar som vi kör när vi kör hem, åkte vi den vägen. Man är ju nyfiken.

En sak är ju anläggningen ett bevis för. Människan är ett flockdjur. Dessvärre eller som tur är hör jag till den minoritet som nog kan betecknas som enstöringar.

Hade det varit frågan om en ren sjöbod till båtplatsen så hade det väl varit ok - om vi bortser från priset. Men som sommarstuga - som det ju egentligen är - skulle jag aldrig kunna tänka mig. Men som tur är vi människor olika. Varje liten sjöbodsdel har två rum och två sovloft med var sin brant trappa, toalett, köksdel i ett av rummen och kommunalt vatten och avlopp. Och det är tillåtet att bo där. Jag tycker egentligen inte att själva iden är så förfärligt dum. Och det stör inte mig.

Det låg redan ett antal båtar med massa spöhållare och annan utrustning för fiske, vid några av bodarna. Är man intresserad av den typen av fiske och bor i nån av de större städerna är det detta kanske en perfekt lösning. 

 Så här har man tänkt fortsättningen. Den främre raden av de flytande grå sjöbodarna skall flyttas till en egen lagun och det skall grävas ut ytterligare.

Vad historien beträffande detta "svartbygge" egentligen handlar om är kanske inte lätt att förstå, men Göteborgspostens artikel "Storleken har en viss betydelse" kommer kanske ändå när sanningen.

Melleruds kommun försöker förklara sig.


Även Regeringsrätten har synpunkter.

Jag får säga som en man som yrkesmässigt byggde bryggor och liknande. Sista jobbet på hösten var klar och han hade fått betalt. Han lät dock en del utrustning ligga kvar. När han kom på våren för att hämta sina grejor, kom någon och talade om för honom att isen tagit bryggan han byggde hösten innan, varpå han fällde det  som kom att bli ett lokalt bevingade uttrycket; " Det är gott att inte ha med det att göra".

Det som imponerade mest för min del med Sunnanås hamn var just Melleruds båtklubbs hamn och gästhamnen. Första hamnen efter Hjortens Udde om man kommer söderifrån och naturligtvis sista före, om man kommer norrifrån. ca 8 distansminuter till Hjortens Udde och ytterligare ca 4 till Dalbergsån, som är nästa ordentliga hamn söder om.

Tätprickad insegling till Sunnanå. Kan kanske va besvärligt om det är dåligt väder. Området är ju grunt runt omkring. På Båtklubbens hemsida finns mycket information om hamnen och närområdet - läsvärd.

Den största behållningen av omvägen var kanske en affisch på anslagstavlan: Tommy Emanuel spelar i Mellerud den 21 Augusti. Denne gudabenådade Australiensiske gitarrist har nog gått om Chet Atkins som min favoritgittarist. Lyssna och njut

Allting, vitt, vitt, vitt.

Rubriken har egentligen ingenting med Povel Ramels sång "Titta det snöar" att göra. Men naturligtvis finns det en association. Det finns väl nästan inget här livet, där det inte finns en sång som på något sätt berör ämnet.

Nej det handlar om inredningen i Thallatha´s förpik. När jag runt årsskiftet började renoveringen bestod rufftaket av tidens tand märkt vitmålad mahognyplywood, lite vitmålad bar plast, en bred skitig teakplyfalist som gick strax under fönstren, en torr och "sunkig" blå heltäckningsmatt och dåliga madrasser med trasigt grön tyg. Dessutom var plywoodstommen till vattentanken av integraltyp, som utgjorde en del av underredet till kojen, rutten. På ett kort ser det ju ändå ganska skapligt ut, men om man granskade det hela lite närmre, var det inte så fagert. Dessutom ville jag ju ha en massa små stuvutrymme för allehanda ting. Och dessutom är mitt behov att ändra på båtar stort.

Som jag beskrivit i tidigare inlägg börjar isolering och klädsel med inredningsmatta mm bli klart. Det som återstår är att montera en skiva mitt i rufftaket. Eller rättare sagt - under fördäck. Jag hade tagit ner den skivan som satt i mitten när jag monterade ett beslag för kutterstaget. När jag monterade tillbaka skivan var det ett par av de gamla skruvarna som inte tog, varför jag tog ett par nya plåtskruvar. Dessa var några mm längre än de gamla. När jag kom upp på däcket fick jag se att de nya skruvarna hade gått igenom.

Shit happens skulle kanske en yngre generation säga. "Man skall inte gråta över spilld mjölk" är kanske ett uttryck som mera ingår i min vokabulär. Ur med skruvarna, kapa av och skruva i igen. Fräsa ur hålen en aning med en försänkare och i med Sikaflex fick bli den tillfälliga lösningen i väntan på nåt bättre. Limma dit en skiva flexiteak eller liknande?

För att misstaget inte skulle upprepas monterade jag ett par lister på de längsgående däcksbalkarna. Naturligtvis blev den gamla skivan en aning för liten så jag fick såga till en ny bit ur en 7 mm plyfaskiva. Efter tillpassning på plats tog jag hem den och limmade på ytmatta. Det kanske inte är lätt att förstå av den något dimmiga bilden till höger. Kameran i mobiltelefonen som jag ibland använder, bara för att jag har den i fickan, är inte alltid det optimala kameraalternativet.

 Hela förpiken är ju isolerad med 23 mm isolering. Då det fanns lite plats mellan däcket och upplaget för skivan skar jag till och fäste upp isolering med kuddar av dubbelhäftande tape. Har fått en förkärlek för de små kuddarna av självhäftande tape. Har löst många, både permanenta och tillfälliga fastsättningsproblem med dem. Det fanns en del 12 mm liggunderlag kvar, så det fick bli 2x12 mm.

Sex rostfria kullrigförsänkta plåtskruvar med inredningsbrickor blev fastsättningen av den klädda skivan. Att montera skivan var nästan det enklaste jobbet hittills. Nu är förpiken nästan helt vi - om man bortser från från det slipdamm som skitar ner det mesta. Rester från inpassningen av kojbotten. Tyckte inte det var nån ide ide att damsuga nu. Om några minuter skall jag igång med att  passa till lite träskivor för de hyllor och fack som jag håller på att bygga. Det blir ju så småningom en hel del mattlackad teak so bryter mot det vita, och nya madrasser. Men mer om det senare.

Heidenstamsfyr, Fjuk

Har man problem med ryggen, så kan stillasittande sysselsättning i obekväma ställningar va förödande tex långa seglingsdagar. Likaså bilkörning. Hösten 2006 var vi på väg från ett besök i Gränna till Stockholm. Vi hade gott om tid och stannade därför i Vadstena, parkerade bilen i hamnen och tog en promenad. Utanför ett skärt reveterat hus på Sjögatan stod en skyllt.

Fjukahuset 

Detta hus var beläget på ögruppen FJUK, som består av tre små öar ca 15 km utanför Vadstenaviken.

På öarna fanns en fyr, fyrvaktare och en fast befolkning fram till början av 1900-talet. På den tiden fanns det också en skola på ön. Befolkningen livnärde sig på fiske och transporter på Vättern. Fjukahuset var då ett enplanshus och på taket fanns fyren som vägledde Vätternfararna.

År 1908 plockades huset ner och fraktades på isen till Vadstena och här sattes det upp på denna tomt i Kvarteret sjögården. Huset byggdes på med två våningar och hade sex st 2-rumslägenheter - idag består det av tre större lägenheter. Huset ägdes av Birgittasystrarna fram till 1980, då det övergick i annat ägande.

När vi kom tillbaka till hamnen kunde vi faktiskt se Fjuk. Inzomat med en inte allt för bra digital kamera.

 Fjuk består egentligen av tre öar, Jällen, Mellön och Skallen, belägna i Vättern  6,5 distansminuter från Vadstena och drygt 8 från Motala. De ligger längs en ca 600 meter lång linje och de två bredaste är ca 100 meter tvärsöver. 

När fyren byggdes 1852 uppfördes samtidigt också bostadshus och uthus. Fyren var ett 15 m högt åttakantigt, vitmålat, koniskt trätorn som ritades av Nils Gustaf von Heidenstam. Fyren var tvilling med Hjortens Uddes fyr i Vänern och av samma typ som den något högre fyren Malören i Bottenviken. Fjuk och Hjortens Udde behövdes då sjöfarten på de stora sjöarna hade ökat markant sedan man öppnade Göta Kanal 1832.

Fjuk bemannades med 2 man, tändes i september 1852, klassificerades som stillastående ledfyr och dess sken syntes 2-2½ mil vid klart väder. År 1887 utökades bemanningen till 3 personer och med familjemedlemmar bodde då 17 personer på den lilla ön. Rovoljelampan byttes år 1872 ut mot en envekig fotogenlampa  med föränderlig bränsleyta.

 År 1889 byggdes en lanternin på bostadshusets tak.  Den gamla fyren släcktes men revs inte förrän 1891.

År 1909 byggdes nuvarande 9,4 m höga betongfyr som automatiserades med AGA ljus. År 1977 ersattes AGA-utrustningen med elektronik och två solpaneler. 1909 då betongfyren byggdes, revs och borttransporterades alla hus. 

Öarna i Motalabukten bl.a Fjuk är natureservat. Turistbroschyr

Öar i Vättern, Fyrön Fjuk

År 1914 fick ön en ny invånare. Det var den så omtalade Erik Zetterblad, "Enslingen på Fjuk", 1884-1966

För Motalabor var enslingen på Fjuk en person de flesta kände till. Han blev närmast ett begrepp under sin tid som ensamboende på en av Vätterns fyröar. I drygt femtio år bodde han i en enkel bostad som han byggde själv. 1966 hittades han död i sin bostad.

Heidenstamsfyr, Malören

"Efter att ha besökt några fyrplatser i varierande stadier av förfall, känns det upplyftande att möta Malören. Här finns ett rödbrunt fyrtorn som bågnar av välmåga, ett fiskarkapell som är en överraskande skönhetsupplevelse, en klunga faluröda stugor med vita knutar. Ön i sig är också tilltalande, med låg profil, intressant form och välgörande rensad från allt som i onödan kan tänkas skymma en fri horisont. För den blaserade besökaren av utsjöplatser erbjuder Malören dessutom ett antal smått spektakulära attraktioner: ett vrak, en söndervittrad hamn, och en sjömansgrav. Det enda som möjligen saknas, är anvisningar om var sjörövarskatten är nergrävd."

Så inleder Anders Hedin sitt kapittel om  Malören i sin bok "Ljus längs kusten - Berättelser från tio Svenska fyrplatser"

Under min Norrländska seglats sommaren 2004  var ett av målen just Malören. När man läser om ön och hamnarna där är väl ett budskap ganska tydligt. Norra hamnen finns egentligen inte mer. Man kan kanske lägga till där vid mycket fint väder, men som egentligen alltid, hel på egen risk.  Skulle det bli lite sämre väder måste man va beredd att ge sig därifrån.


För södra hamnen står det både i tryckta alster och på internet att för att angöra hamnen får inte båten ha ett större djupgående än 1,2 meter.

Nu är det ju inte det de menar. Ordet angöra betyder ju i första hand att när man får en visuell kontakt med land och kan göra en lägesbestämning - då har man angjort. Det finns äldre skrifter där man med angöring även har menat "lägga till".

Det senare har ju förstärkts Hasse & Tages film och sång "Att angöra en brygga". Så nu tror större delen av svenska folket att uttrycket angöra enbart betyder att lägga till. Personligen tillämpar jag själv följande vokabulär; Man angör en kust, man anlöper en hamn, men man lägger till vid en brygga.

Fyren på Malören har en lysvidd på 14 distansminuter. En fritidsbåt, som klarar att anlöpa Malörens södra hamn, kan angöra Malören på ungefär 12 distansminuters avstånd.  Avståndet för hur långt man se på havet beräknas ur formeln 2,08 x √ h. Malörens fyr har en höjd av ca 22 m.  √22 ≈ 4,7. Sitter man i en liten båt är ögonhöjden knappt två meter.  √2 ≈ 1,4. Avståndet man kan se Malörens fyr är alltså ungefär 2,08 x (4,7 + 1,4) =  12,688 distansminuter.

På avståndet 12 distansminuter är det mellan 10 till 90 meter djupt i de två sydliga kvadranterna.  Det är väl från det hållet man kommer om man angör Malören.

 

När det gäller inseglingen som sker från sydväst finns det två enselinjer som leder in i hamnen.

Den kände seglaren Åke Mattson berättar i sin bok "Vänd och skota hem" om ett besök på Malören. Citerar det han skriver om att angöra och anlöpa Malörens södra hamn;

"Kl. 18 är Gooding seglande med kryssfock. 40 mil till Malören, den spännande utposten i nordligaste Bottenviken. Kk 325°, ostliga missvisningen är 6° häruppe. God gång, kan sträcka babordshals på kursen med lite skön buk i lapparna. Gropig sjö, dock väl 5 knop. Lilla trogna Gooding klafsar glatt. Utan Geishan blir det en nattsegling med handstyrning. Jag känner mig likväl utvilad och fin i den dagsljusa nordnatten. Solen kryper under horisontranden drygt ett par timmar. 02.30 siktar jag Malören som en mörkviolett plump mot den pastellblå himmelshorisonten. Vinden har avtagit något, sjön är brant, men gässar inte längre. 4 knop, Plumpen växer till en svart klump. Snart färgas den mörkrosa av morgonsolen. Jag börjar i kikaren urskilja de välkända siluetterna av Malörens båkfyr och kapell.

Angöringen blir svår. Jag får gå upp i vind ett par gånger för att finna, var man kan segla in. Smalt mellan grund och udde, har unnanvind, men törs inte segla in. Ser stångmärke och ensmärken. Greta  (bensinmotorn) hackar. Precis inne i sjölä lägger Greta av. På fladder från halvt beslagen stor lyckas jag styra Gooding in till bryggnocken på en och en halv meters vatten." 


I Kryssarklubbens årskrift 2009, som enbart handlar om hamnar på Norrlandskusten, står det; "Denna vackra ö, den yttersta utposten i Bottniska viken, där man knappt har sikte till fastlandet, bör man besöka i gott väder, åtminstone om man har en djupgående båt. Den södra, naturliga hamnen tillåter endast 1,2 meters djupgående och den norra betongkajen, som visserligen tål 2 meters djupgående, blir lätt utsatt för sjöhävning vid måttlig vind från alla väderstreck. Låt inte detta avskräcka för besök." 

Jag har kollat med statens fastighetsverk, som bekräftar att det som kryssarklubben och andra skriver i stort sett motsvarar det aktuella läget. Det har länge varit på tal om muddring av den södra hamnen, men inget om när det kan komma till stånd. Det är väl en ekonomisk fråga. En förhoppning är att kunna få EU:medel samt medel från andra intressenter vilket är förutsättningen för ett lyckat resultat.

Ju längre det dröjer ju grundare bli hamnen. Bara landhöjningen i området är 0.9 cm/år.

Att besöka den lokala turistbyrån om man är på främmande ort är alltid intressant.  Om inte annat så för att få tag på en lokal turistkarta. Om det är en skada som vi seglare lider av - åtminstone jag - som inte kan  förflytta mig en meter utan en aktuell karta - i varje fall inte när jag seglar på okända vatten, vill jag låta vara osagt.

Var i Haparanda 1 Juli 2004 och gjorde ett besök på turistbyrån där. Frågade naturligtvis om Malören. Det är kyrksöndag på Malören först söndagen i Juli, dvs  detta år den 4;e, och det gick båt dit. Då väderläget var lite osäkert för helgen, bestämde jag mig för att ta turbåten dit. Man hjälpte mig att ringa turistbyrån i Karlix, under vilken Malören råder och jag bokade biljett hos dem. Båten avgick på söndagsmorgonen från Storön och Innergrundsviken på västra sidan.

På Fredagen seglade jag till och runt Kataja, Sveriges östligaste ö, som delas med Finland. Efter en rundvandring på ön och besök vid gränskummlet, gick seglatsen vidare. Svajankrade för natten i norrviken på Skomakaren, en av de större öarna som ligger mitt i Haparanda skärgård. Det blev en guppig och orolig natt. Lördag morgon började jag segla mot Storön. Kommen till "Lutskärsgrund" ca 5 distansminuer  sydost "Skagsudden" ringde skepparn på turbåten och meddelade att turen var inställd pga kulingvarning.

La kursen mot Brädöskäret, där jag tog natthamn. Ock kuling blev det. Först från ost som under natten vred till väst. Ankrade om och förhalade fyra gånger under natten. Min kyrksönda fick bli ett besök i Brändöskärets kapell. Gudstjänstfirande  bestod av att titta på kapellet invändigt, men även på det upprörda havet genom fönstret.





Fick aldrig möjlighet att komma till Malören. Åtminstone inte den gången. Det närmats jag kom var att se  ön från Haparanda Sandskär.

Malören har med det fornsvenska ordet mal som betyder rundspolat grovt grus att göra; alltså "grusskäret". Man tror att Malören höjde sig över havets yta under senare delen av vikingatiden  Till att börja med som två öar antas det, men pga landhöjningen har ytan växt betydligt efter hand. På en karta från 1827 har Malören betydligt mindre landyta än idag.

 Det rika fisket lockade tidigt ut folk hit. De kom främst från den finska sidan och byggde med tiden ett stort antal fiskebodar. Den äldsta stugan som kunnat daterats var uppförd 1642. Under den stora ofreden, härjades Finland av ryssar. Strömmingsfisket fick då en ökad betydelse och sommaren 1717 lär det ha legat ca 200 båtlag på Malören

Malören har haft officiell lotsplats från 1827 och fyrplats sedan 1851.  Svår sjö har flera gånger förstört  norra hamnen. Pålandssjö och is gjorde att man anlade en rälsbana tvärs över ön, så att man kunde sjösätta båtarna i sjölä.

Det var nödvändigt att angöra vid Malören, när man skulle söka sig mot hamnarna å området Torneå-Karlsborg och därför restes redan 1725 ett enkelt stångmärke och senare kostade borgarna i Torneå på en stor fyrkantig båk 1823.

År 1769 uppfördes ett kapell på ön i form av en vacker åttakantig byggnad i rödmålat trä. Med sitt branta tak är det ovanligt högt och därför ett fint sjömärke.  Sommaren 1768 timrades det och fraktades ut till Malören. Kapellet var klart hösten 1769, men invigdes först sommaren därpå. Byggnaden är åttakantig med ett brant spånklätt tak. Det är vanligt hos en speciell typ av norrbottniska träkyrkor. Senare fick kapellet den typiska, norrländska spånbeklädnaden, vilket förhöjde byggnadens utseende ytterligare. Kapellet kallas ibland "Skärgårdens domkyrka"

I november 1847 beslutades det att en fyr skulle byggas på Malören. Det första förslaget till fyrbyggnad var ett högt stentorn, men det ansågs bli alltför kostsamt och Gustaf von Heidenstam, som 1849 hade blivit fyringenjör vid Lotsverket ritade ett nytt förslag till ett fyrtorn av trä. 1851 byggdes ett vackra koniska trätorn, 17,5 m höga,  i anslutande stil till kapellet. Tornet fick också två, något mindre, syskon på Fjuk i Yättern och Hjortens Udde i Vänern.




Isen lägger sig tidigt häruppe och med den upphörde sjöfarten. Fyren släcktes och fyrmän och lotsar flyttade iland i november och återvände först i maj.

År 1891 byggdes ett fyrtom på gaveln till fyrpersonalens hus och hit flyttades lanterningen och en linsapparat som erhållits från de nedlagda fyrarna på Nordkoster. Den nya, lägre fyren hade byggts för att man skulle kunna dra ner på fyrpersonalen. Det var en dålig åtgärd eftersom lyshöjden minskade från 22 m till 13 m.

År 1910 slopades den senare fyren och man flyttade tillbaka till den gamla fyren, nu med en modern Dalénutrustning och gas. Fyren avbemannades och sköttes senare av lotsarna. Malören blev således en av de första fyrarna som avbemannades. År 1958 fick den en AGA-utrustning och senare har vindkraft och solpaneler prövats för kraftförsörjningesa. Lotsplatsen drogs in 1987.

När man letar efter och kontrollerar faktauppgifter hittar man ibland intressanta små detaljer. Under mitt Googlande på Malören fick jag en träff som jag först inte förstod innebörden av; Bevarandeplan Natura 2000, Malören SE0820724 Det tog lång tid för mig att förstå vad detta sjusidiga, byråkratiskt skrivna dokument handlade om. Det tar ju upp så många saker om Malören och på ett mycket omständligt sätt. Ett ord återkom vid ett flertal tillfällen första gången på sidan fyra (av sju); Strandviva (Primula nutans). Dokumentet handlade om skyddet av en sällsynt växt, som växer på Malören.

Strandviva  är en perenn  (fleråriga örtartade växter som vissnar ner på vintern och börjar växa igen på våren) Den är fridlyst  i Sverige. Första svenska fynduppgiften är från Uddskär  i Norrbottens län 1875.

Strandviva växer runt polcirkeln samt på tibetanska högplatån. Runt Bottenviken växer varieteten Bottenviksviva  som är beroende av brackvatten. Den blir 5–20 centimeter hög och trivs på öppen fuktig mark. Bottenviksvivan växer på havsstrandängar och i strandsänkor.

Blomningen sker i juni–juli och blommorna blir ljust violetta med gul mitt. Blommorna har en till två centimeter bred krona och sitter i glesa flockar om två till fyra blommor på en späd stjälk.

Många faktauppgifter är bl.a hämtade från wikipedia men även många andra källor. Speciellt  Anders Hedin´s  bok "Ljus längs kusten - Berättelser från tio Svenska fyrplatser" har varit till stor hjälp. De sista raderna i bokens kapitel om Malörens fyrplats får avsluta;

"Den som vill, kan betrakta Malören som ett föredömligt exempel på hur en fyrplats kan överleva avbemanning utan att oersättliga kulturella värden gårförlorade. Runt Sveriges kuster växer nu upp föreningar med syftet att rädda de gamla fyrarna och fyrplatserna; lovvärda initiativ som möjligen är det enda realistiska alternativet till förfall och vandalisering. Och kanske vågar man rentav hoppas att inom en inte alltför avlägsen framtid, många fler fyrplatser ska kunna leva upp till Malörens motto: 

En plats - inte att lämna - utan att komma till."

Kojbotten

Arbetet med Thallatha går framåt men ändå långsamt. Jag håller på på flera fronter och nu har jag i alla fall fått lagt tillbaka  kojbotten. När jag rev den gamla integraltanken var jag tvungen att ta bort ett par av de reglar som den vilade på. Tog ett par raka brädor och kapade till så att de så att de passa de in på snedden. Hade först försökt med mina rättskivor (långa vattenpass) men de var för korta.

I och med isoleringen var skivorna till kojbotten för breda. Jag hade ju lagt på 2,3 cm på varje sida. Hade kapat till skivorna till kojbotten. Med hjälp av  ett par av spillbitarna fick jag rätt höjd på de reglar som kojbotten skulle vila på och reglarna skruvades fast.

Eftersom jag hade gott om spillbitar av 10 mm liggunderlag, skar jag till en bit som passade i hålet för manluckan. Kanske inte nödvändigt, men det skulle nog kunna bli en del kondens mot aluminiumskivan.

Locket till tanken kom 4 mm under kojbotten i framkant och 9 mm under i bakkant.Jag har ju många spillbitar av de flesta material ståndares hemma i snickarverkstaden. Det fanns en skiva som var tillräckligt stor för att passa som utfyllnad. När jag med stor möda dragit fram hyvelbänken och lyft ram skivan, visade det sig av en skiva med teakfaner på ena sidan. Jag var allt för snål att ta den till utfyllnad. Hittade en skiva masonit belagd med nått tunt laminat. Föga båtmässigt, men det fick duga så länge. Limmade på några remsor av plyfa för att överkanten skulle komma i nivå med kojbotten.

Man påstår ju att Kajsa Warg (1703 -1769) har myntat uttrycket ”Man tager vad man haver”, detta lär ju inte stämma, men i alla fall. Förutom att jag tog en massoniskiva till utfyllnad, använde jag några regelbitar, ett låda med rostfria skruv, en hyvel min borrmaskin och ett batteri till en batteridriven borrmaskin för att skapa ett visst limtryck.

Medan limmet torkade passade jag på att  måla över utrymmet framför vattentanken med Toplack en andra gång. Första gången jag målade var det ganska kallt ute och det tog lång tid innan färgen torkade ordentligt. Jag lyckades under det fortsatta arbetets gån göra en hel del skador på färgen.

Skivorna till kojbotten hade jag under arbetet kladdat ner i viss mån med epoxy och limfläckar. Körde av färgen ner till ren trä med min grovrengörare. Tog med mig skivorna hem för att måla dem. Den stora trekantiga skivan i fören hade slagit sig relativt mycket efter att jag tagit bort färglagret på ena sidan. 

Fjordvarvet hade i varje fall inte sparat på färgen. Såg när jag slipade att det var flera lager, med lite olika nyanser. Målade över skivorna med grundfärg och Toplack. Tyckte att skivan gick tillbaka en aning men inte helt efter att den fått torka ett dygn. 

Det märktes inte heller så mycket när jag lagt skivorna på plats. Skall dock lägga en 4 mm plyfaremsa i mitten på regeln i akterkant och dra fast skivan i regeln med ett par skruv, så får vi se hur det ser ut när det är dags att skära till de nya madrasserna. Men det blir nog inte förrän om ett par månader. Skönt när i alla fall nått blir klart.

Skulle visserligen behövas städas av efter allt slipdamm som lagt sig på den nya inredningsmattan efter att jag passat till skivorna till kojbottet, men jag skall som nästa moment passa till de hyllorna som skall va längs fönsterna öve stuvfacken. Detta kanske redan om ett par dar. Då blir det återigen en massa hyvlande och slipande, så ja tror att jag väntar.

Det är som en gammal arbetskompis brukade säga;" det finns en sak som är värre än arbete - onödigt arbete".