Heidenstamnsfyr, Hjortens udde

Hade varit i Stockholm sista helgen i Oktober 2006 för att hjälpa dottern med något. Vad det var kommer jag inte ihåg, men att jag hade åkt upp själv tyder på att det var något jag lovat fixa. Jag skulle ha åkt hem på Söndagseftermiddagen, men tidsoptimist som jag ofta är, hann jag naturligt inte det. Först frampå måndagseftermiddagen var jag klar. Det var något som saknades och i en stad som  Stockholm finns allting, men det kan ta förfärligt mycket tid att hitta. I det här fallet större delen av måndagen. Om man skall ha tag på något här hemma vet man vilka affärer som kan ha prylen i fråga. Man ställer bilen utanför affärsdörren och går in och frågar expediten, som man dessutom känner, om de har prylen och får direkt ett svar - ja eller nej. Har dom den inte hemma tar det ett par dar att få hem den.

När jag var klar var det för sent för att jag skulle orka köra de 50 milen till Kungshamn på kvällen. Jag valde mellan att stanna i Stockholm tills på tisdag morgon, eller att köra den 5 mil längre vägen över Karlstad och övernatta  där. Jag valde det senare alternativet.

"Har man tur så behöver man inget vett". På tisdagsmorgonen var det blixthalka och snökaos i Stockholm, och jag klarade mig faktiskt ända hem till Kungshamn innan ovädret kom ikapp mig. Jag åkte från Karlstad fram på förmiddagen och då "dagen ändå var förstörd" hade jag ingen brådska. Påbörjad semesterdag är ju lika med hel semesterdag. Jag hade ju tidigare på hösten börjat fundera på det där med Heidenstamsfyrar pga några kryptiska ord från en skribent på Fendern.se.

Under mitt funderande, som till stor del bestod av "Googlande", hade jag kommit på att förutom den första fyren som Heidenstam ritade, den på Malören, hade det byggts två liknade fast mindre. En på Fjuk i Vättern, som jag var i närheten av nån styv månad tidigare och en på Hjortens udde i Vänern. För det mesta brukar vi åka vägen förbi Dals Ed och Bullarebyggden, när vi åker mellan Karlstad och Kungshamn. Om jag i stället åkte 45;an mot Vänersborg (ett par mil längre, men snabbare och tråkigare väg), skulle jag kunna ta en avstickare till Hjortens udde.

När jag seglar har jag alltid med mig sjökort över hela det tilltänkta seglingsområdet och väl så det. Trots att jag, på förekommen anledning, ofta tvingats köpa vägkartor,  finns det nästan aldrig nån karta i bilen. Jag hittade en väg som jag tyckte bar åt rätt håll och kom till slut fram till Dalbergså´s Gästhamn. Det blåste kulingvindar vid tillfället. Att komma in i Dalbergså efter en färd på ett vresigt Vättern, måste verkligen va att komma in i den lugna hamnen. 

Det finns en gammal "läsarsång" där refrängen börjar;"Lugna hamn, efter stormiga färden.............." För metaforen i sången är Dalbergså en perfekt liknelse. Den enda inspelning av  sången som jag hittade på You Tube är från inspelningen av programserien "Minns Du sången" som sändes i TV för många år sen. Framförandet är kanske inte musikaliskt perfekt men  pretentionslöst. Spelmansglädjen och humorn går inte att ta miste på. De flesta av Sveriges mest namnkunniga sångare från de olika frikyrkorna medverkade i programserien. Den mörkhåriga, bildsköna damen, som fotografen och producenten hade en förkärlek att fokusera på, speciellt i slutet av sången, heter Märta Svensson. Hon är en av Sveriges bästa sångerskor i kyrkliga sammanhang. Jag hade förmånen att va ljudtekniker för Märta under några dagar och ett antal kyrkokonserter i Sotenäs för väldigt många år sen.

Utan karta, men med en bärbar dator med digitalt sjökort i memorerade jag vägen till Hjortens udde några km längre norrut. Parkerade bilen. En vandringsledsskyllt visade vägen mot fyren. En handskriven lapp  under meddelade att; "Fyrtornet repareras augusti - oktober 2006. Området är en arbetsplats som ej får beträdas av obehöriga."

Ett maskinskrivet anslag berättade om fyrens historia;

" Juli 2004

HJORTENS UDDE  fyrplats. 

Ett av de särskilt olycksdrabbade områdena i Vänern vid 1800-talets mitt var de kring Hjortens udde, där all trafik till och från Vänersborg och Trollhätte kanal måste passera. Seglationsdirektionen som vid denna tid hade ett digert fyrbyggnadsprogram framför sig tycktes emellertid inte vilja prioritera en fyr på denna plats, varför många redare och köpmän begärde att Kronan skulle bekosta fyren vid Hjorten. På detta sätt tillkom Hjortens udde fyr år 1852.

Det var bonden Sven Hansson på Udden, som avstod den steniga yttre delen av Hjortens udde till Kungl. Maj:t och Kronan. Fyren är den enda av Vänerns alla fyrar som staten har uppfört. År 1899 begärde emellertid staten att Vänerns Seglationsstyrelse skulle överta drift och förvaltning av fyren på Hjorten, eftersom de ägde och förvaltade alla övriga fyrar i Vänern. Den överenskommelsen gällde sedan ända till den 1 juli 2004, då staten genom Sjöfartsverket övertog alla Seglationsstyrelsens fyrar - tillsammans fler än 100 st.

Fyrtornet på Hjortens Udde är 15 m högt och helt byggt i trä. Tornet var ursprungligen tvåfärgat med en vit överdel och en grå nedre del. Fyren visade fast vitt sken fram till 1895. Då kombinerades fyrlyktan med en 50 cm:s roterande spegel, varvid fyren kom att visa ett vitt blinkande (Fl 5s) samma fyrkaraktär som består än idag. Samtidigt målades hela fyrtornet vitt. Senare har fyrtornets träfasad täckts med vitmålad plåt.


Ända fram till 1954 hade fyren fotogendriven ljuslåga. Först då ersattes fotogenlyktan av en elektrisk lykta med en AGA-gaslykta som automatisk reserv. Fyren är fortfarande i drift året runt.

Länge fanns det två fyrvaktare, eftersom den första fotogenlyktan krävde kontinuerlig passning. Den modernare, roterande fotogenlyckan i slutet av 1800-talet krävde däremot mindre passning och i början av 1900-talet drogs den ena fyrvaktartjänsten in. Efter helautomatiseringen år 1954 minskade behovet av fyrtillsyn ytterligare, men samtidigt fick fyrvaktaren utökat ansvar genom tillsyn och skötsel av flera fyrar och farledsprickar i området Dalbergsån - Köpmannebro.


År 1982 avbemannades fyrplatsen tills vidare i och med att arbetsuppgifterna i området kring Hjorten hade minskat. Dåvarande fyrvaktaren fick motsvarande anställning i norra Vättern. Huvudansvaret för tillsynen idag ligger hos personalen i Åmål.


Fr.o.m. år 1993 finns vid fyrplatsen även en referensstation, som sänder ut korrektioner till satelitnavigeringssystemet GPS. Dessa signaler kan mottagas av dem, som har en DGPS-mottagare anpassad till Sjöfartsverkets korrektionssystem.


Älvsborgs Museum gjorde år 1991 en "Kulturhistorisk Byggnadsinventering" i Melleruds kommun. Det avsnittet som beskriver "Udden 1:35, Hjortens fyr" avslutas med "... Framför allt är det fastighetens läge och funktion som fyr- och fyrvaktarboställe, som ger dess kulturhistoriska värde."

Runt fyren var det uppbyggt ställningar och den var helt intäkt med plast, med ett plåttak på toppen till skydd från väder och vind.  Och väder - det var det verkligen. Vinden slet i plastklädseln om omgav fyren.

Den mer än 150-åriga fyren genomgick vid tillfället en grundlig renovering. Delar av den bärande träkonstruktionen och klädseln byttes ut samt att fyren kläddes om med ny plåt. Lanterninan togs ner och blästrades och gjordes i ordning. En mycket omfattande renovering och fyren är nu i bästa skick.

Trots det handskrivna meddelandet smög jag försiktigt fram till fyren. Dörren stod öppen och jag ångrar nu att jag inte smög mig ända fram och kikade in, eller försökte få tag på någon av av bygg jobbarna som eventuellt fanns på plats.

Vattnet på utsidan bröt in mot stranden och det var kallt i vinden. Jag skyndade mig tillbaka till den varma bilen. Hjortens udde ligger ju inte all för långt bort, så jag kommer nog att göra ett besök till. Fast jag väljer i så fall en dag med betydligt ljumnare vindar.