Gotska Sandön 2010, avresedagen

Ännu en strålande dag -  vår sista på ön - för denna gången.

Äta frukost, fixa maten för dagen, packa ner resten för hemresan, städa ur vårt rum.

Packningen som skulle direkt till båten lägger man på en av de gröna vagnarna. Fast man måste ju förstås lägga den på rätt vagn. Den ena för de som skall till Fårösund och den andra för oss som skall till Nynäshamn. Men de är tydligt märkta, så är man inte alldeles "förörad", så skall det inte va några problem. Det är framför allt skönt att slippa bära.

Anslaget anger att båten till Nynäshamn lägger till vid Las Palmas 16.45

Vi går "Prästvägen" ner mot västra stranden. Sedd från dynen så sträcker sig de fina sandstranden hur långt som helst åt bägge hållen.

Lite mer sjögång än de andra dagarna och en hel del måsar när vi närmar oss Bredsandsudden i norr. Det rörliga sandrevet som sträcker sig flera hundra meter ut i havet. Revet syns långt ut i det klara vattnet  när det är lugnt.

Spår av fåglar i sanden, men även en död plattfisk. Att den har fått vara ifred för måsarna.

Trots att fyrens lyshöjd över havet är 41,6 meter, ser man den nästan inte från Bredsandsudden.

De första större stenarna vi stötte på efter den fina sandstranden fick bli vår första fikaplats för dagen.

Efter fjolårets vandring längs stranden mot Las Palmas, valde vi att gå upp mot fyren och ta en av de hårdpackade vägarna söderöver.

En liten spindel drog till sig min uppmärksamhet.

Utväxten på trädet satt i lagom sitthöjd om nån skulle vilja sitta ner och vila sina trötta fötter.

Blått och Gult om den svenska flaggan.

Efter ca 5 km promenad närmade vi oss Las Palmas och hittade ett skapligt ställa att slå oss ner i väntan på båten.

Vi var ju i mycket god tid. Trotts att besöket på ön har varit mycket angenämt, vill man ju inte missa färjan i alla fall. Till slut kom hon, en aning försenad. Enligt besättningen på "Gotska Sandön" så la man ner ganska mycket jobb på att leta reda på passagerare som saknades så att de inte blev kvar på ön.

Först skulle passagerarna från Fårö med sin packning iland. Sen lastade vi vår packning med langarkedja innan det var dags att embarkera och båten kunde avgå mot Nynäshamn.

Gotska Sandön försvinner allt mer men det dyker upp den ena segelbåten efter den andra. Gottland runt med båtarna länsande mot Sandhamn med spinnaker.

Fyra härliga dar är till ända. Vi har mycket kvar att se på ön. Hoppas att vi får möjlighet att komma tillbaka.

Oljetanken

Sen jag köpte min motorseglare Thallatha för tre år sen, har jag funderat på att göra ren bränsletanken, men aldrig kommit till skott förrän för några dar sen. Båten är från 1979 och bränsletanken lika så. Att den tidigare ägaren gjort ren tanken betvivlar jag och det är möjligt att den inte rengjorts sen den var ny.

Man har ju hört talas om många som fått stopp på motorn på de mest olämpliga ställen pga skit i tanken, som satt igen filtren. En i min 24-timmars besättning fick stopp mitt emellan Skagen och Smögen pga skit i tanken, Nu va de två båtar i sällskap och det hela ordnade sig. En annan bekant fick stopp utanför Tjurpannan - det värsta stället vi har på Bohuskusten. Även den incidenten gick bra, men denna gången pga Sjöräddningen.

Själv fick jag stopp i kranen som sitter på tanken, under min seglats till Limfjorden 2008. Hade antagligen tappat en lite bit trassel i tanken när jag jobbade med den och trasselsudden satte sig i kranen och stoppade flödet av olja ganska ordentligt. Tanken hade jag byggt om och flyttat under vintern innan så den var i övrigt ren för skit.

RME´n (rapsolja) är ju  godkänd upp till 7% inblandning.  RME inblandningen är också skattereducerad för oljebolagen. Det som spelar roll är att den är lite dyrare att tillverka just tack vare inblandningen. Dock är det bara upp till 5% som man får skattereducering. Än så länge finns det inga oljebolag som blandar in mer än dessa 5%. Det blir alltså dyrare att tillverka i så fall. 

För att få denna bakteriertillväxt så behövs det både vatten och bakterier. Bakterierna är levande organismer som behöver vattnet för att växa i antal till en sörja. Det behövs väldigt lite för att en ny bakterietillväxt sker. Så det finns ett par olika saker som kan förorsaka problem - vanlig skit och bakterier.

Nu hör jag inte till den oroliga typen som går och bekymrar mig för allt som eventuellt skulle kunna hända. Stackars människor som har det på det viset - att oroa sig för allt. För mig inträffar saker och ting när det inträffar och jag får lösa problemen efterhand när de uppstår. Jag har har haft segelbåtar med dieselmotor sen 1974, men jag har faktiskt aldrig gjort ren nån tank, mer än när jag flyttade tanken på storfidran. Har heller aldrig haft nåt problem med skit i tanken, mer än trasselsudden 2007 - och det var ju mitt eget slarvfel.

I fjol vinter körde jag mycket med dieselvärmaren i stort sett hela vintern. Hur mycket dieselolja jag fyllde på via femlitersdiunkar från bensinstationen (40 liter åt gången) vill jag bara inte tänka på. Dessutom rasade det ner snö från däcksalongens tak och rätt ner i tratten medan jag fyllde på oljan några gånger.

I sommar har jag köpt olja utan nån iblandning, men man har ju funderat på hur det ser ut nere i tanken. Det var med spänning jag skruvade av manluckan och pumpade ur de ca 15 litrarna som fanns kvar i tanken. En del skit kom upp när jag pumpade kunde jag se via den genomskinliga slangen. Det som fanns kvar svampade jag upp. Blev glatt överaskad att det var så lite skit i tanken. Tyvärr glömde jag att ta en bild innan jag torkade ur skiten med svampen, men det var nästan ingenting.

Den skiten som syns på bilden sitter så fast i tanken att det behövs mer våld än med en svamp och en  trasa för att få bort det. Alltid trevligt att få glada överraskningar. Så småningom skall jag byta filter på motorn och fylla på diesel utan nån iblandning av RME. Dessvärre är det så mycket annat som kommer emellan och försinkar båtjobandet. Det var i alla fall väldigt skönt när jag kunde skruva tillbaka manluckan och veta att det inte finns nån skit som ligger och skvalpar i tanken.

Muggebigge

Ja man kan få många konstiga associationer.

Att ha varit scout och scoutledare i många år har naturligtvis satt sina spår - därav rubriken. Ett visst båtintresse gör ju inte saken bättre.

Var en sväng om Hasselösund i går eftermiddag. Många vet säkert inte var Hasselösund ligger. Det visste inte en arbetskompis från Hamburgsund heller. Fast han jobbat på elverket i Sotenäs väldigt länge.

Han kom och berättade att han tyckte att Smögare var några "snodiga" personer. Han hade varit i ett hus som ligger på Kännevägen, med postadress Smögen. Plötsligt hade mannen i huset sagt; "nu får du klara dig själv för jag skall åka till Smögen". När arbetskompisen berättade detta sa han lite frustrerad; "men han va ju på Smögen".

Jag var då tvungen att tala om hur det låg till. Kännevägen ligger i ett samhälle som heter Hasselösund och detta samhälle ligger på en ö som heter Hasselön. Hasselön är ihopbyggd med grannön Smögen med en smal vägbank vid Nya Hamnen. Nya Hamnen är en bredare del av sundet mellan Hasselön och Smögen. Att sen såna som inte har en aning om detta förhållande, och kanske många därtill, kallar bägge öarna för Smögen är en annan sak. För en äkta "Sunnare" är Hasselösund definitivt inte Smögen. Inte för mig heller, trotts att jag är "Bäckevigare". 

Jag var alltså på Hasselösund. Det passerade ett antal båtar. De flesta såg jag som vanligtvis inte, det finns ju en sån massa båtar och de flesta är för mig helt ointressanta. Så kom det en segelbåt av mahogny seglandes på storseglet. Konstigt - den la jag märke till genast.

Kompisen Stefan´s FinGal Rosa II i förgrunden och Roparebacken och ABBA´s Hagabergsfabrik i bakgrunden.

Mahognybåten gick in mot Hasselösund. Jag trodde de skulle lägga till  eller ankra på svaj. Det är ganska vanligt att båtar ankrar i bukten norr om Hasselön. Bukten bär ju det ärevördiga namnet Kungshamn. Det är  efter denna ankringsplats som de sammanslagna samhällena Gravarne&Bäckevik och Fisketången tagit sitt nya namn.

Att  Stefans FinGal kom med i förgrunden på de bägge bilderna får vi väl stå ut med. Rosa II är ju en grann båt, speciellt efter att Stefan målat, det tidigare solblekta, ljusblå överbygget, vitt.

Man tog ner storseglet och beslog det. Med den digitala tekniken klippte jag ur och förstorade båten ur bilden till väster. En grann båt. När jag tittade efter båten en stund senare var den borta. Fick se hur den för motor försvann mellan Grindholmen och Stenshomen för motor, på väg norröver.

En mahognybåt med ruff. Därav rubriken. I scoutsammanhang sjungs det många sånger med udda texter tex vid lägerbål. "Muggebigge" är en av dem.

G                 
Mugge Bigge Mugge Bigge tuff, tuff, tuff, 
    D7            G
mahognyskrov med ruff, ruff, ruff.
                   
Mugge Bigge, Mugge Bigge tuff, tuff, tuff,
   D7              G
det är min seglar sång.
A7
Ut jag styr, så skummet yr
                      D7
vågorna gungar och vinden vänder.
   G
Mugge Bigge Mugge Bigge tuff, tuff, tuff, 
   D7             G
mahognyskrov med ruff, ruff, ruff.

Mugge Bigge, Mugge Bigge tuff, tuff, tuff,
    D7             G
det är min seglar sång.

Här i en något annorlunda  version än den jag är van vid. 

Men gänget som sjunger den är nu namnkunniga 

Över ens

Hade ett ärende ner till båten i går kväll för att kolla lite. La mig på kojen i förpiken en stund medan jag funderade. Det är något speciellt att lägga sig i båten. Förstår egentligen vad det är. Men något visst är det.

 Ett par av mina arbetskompisar har haft lite större båtar. För några år sen ringde jag till en av dem på hans jobbartelefon. Han brukade alltid svara på den antingen han var i tjänst eller inte. Efter att ganska många signaler svarade en mycket sömnig man. Han hade gått ner i båten och lagt sig på kojen precis som jag - fast han hade somnade.

Medans jag låg på kojen hörde att ett par fiskebåtar kom in i hamnen och lägg till vid kajen på andra sidan. Jag kände det också i viss mån när de gick förbi. Förr fanns det ju massvis med fiskebåtar i alla hamnar. Nu finns det bara några stycken kvar. Några enstaka på Smögen som ligger i Nya Hamnen. Ett par på Hasselösund, nån i Väjern. Ingen i Gravarne. Där låg man, när jag var ung, i tre hamnbasänger.  Den hamn där det ligger flest fiskebåtar nu för tiden är i hamnen på Fisketången, men inte mer än en handfull. Förr i tiden var det fullt med båtar i hamnen och det låg en hel del på "bryggan" på andra sidan samhället. När man skulle och jobba på fiskebåtar som hörde hemma på Fisketången var alltid fråga; "Ligger dom i hamnen eller på bryggan". Bryggan var Ångåtsbryggan i Tångenrännan, där det står 5 kn på sjökortsbilden nedan.

När jag hade funderat klart och skulle gå hem, hade det hunnit att bli ganska mörkt. Om jag aldrig varit nere vid båten när det varit så mörkt under de två somrarna som jag legat på min nuvarande plats kan jag inte säkert säga. En sak som slog mig var inseglingsfyrarna. De lyste så oerhört starkt. Det kan ju också tänkas att man satt i starkare lampor. Thallatha ligger nästan i enselinjen. Om nån skulle envisas med att hålla enselinjen även efter att man kommit in i hamnen, finns ju en risk att man blir påkörd. Men den risken är ju ganska liten.

Fiskebåtarna går nästan aldrig in farleden in i hamnen i sin helhet. Man går sydost om Klåvholmen och i rännan mellan Klåvholmen och det lilla skäret och bränningen öster därom. För dom större fiskebåtarna kan det inte va så mycket mer plats än att de precis kommer igenom. Ja den vägen går väl nästan alla som skall väster eller norrut, så även jag. 

Sommartid ligger det en pontonbygga mellan fastlandet och Klåvholmen, som hindrar genomfart norr om Klåvholmen. Trots att det är en minimal omväg att gå runt Klåvholmen, känns det lika skönt varje gång pontonbron är borta och man kan gena genom Tångens badplats.

Vintern har varit på tok alldeles för KORT

och sommaren kommer, som vanligt alldeles för snabbt på.

Efter ett liv som hantverkare och i serviceyrke har våren alltid varit en förfärlig tid. Allt skall va klart innan sommaren. Efter semestern har det hänt några gånger att man har blivit uppsagd pga arbetsbrist.

Nu råder ju inte riktigt samma förhållanden, men känslan att våren är en förfärlig tid kvarstår.

Förra vinter gjorde jag ju en hel del jobb på Thallatha. Egentligen inte så väldigt mycket, men med tanke på jag är "kroniskt trött" så var det ju ändå en hel del. Jag fick ju inte heller båten seglingsklar förrän i augusti. Då hade jag 4 dar att segla. Under dessa fyra dar hade jag kulingvindar med som mest upp mot 20 m/sek. Fjärde dagen fick jag magsjuka.

Inför denna vintern bestämde jag mig för att inte dra igång några nya projekt  i båten, utan göra klart det jag hade börjat på. Som läget är nu så har jag nästan inte gjort något i båten på hela vintern. Det har varit så mycket annat som kommit emellan. Det börjar bli dags att lämna min lånade vinterplats och lägga mig på min egen plats längst ut i hamnen.

Jag har ju haft en täckning över sittbrunnen de tre senaste vintrarna. Det är ganska skönt när man skall ner i båten och jobba att kunna krypa in i det extra utrymme som täckningen ger. Börjar bli riktigt van att både sätta upp och riva er den, så det blev nästan som i Povel Rammels visa om Kokosnöten. "Rivningen blev lätt, den enklaste mans sett.....". Jag nu blev det ju inga såna skador på båten av rivningen som det blev i visan. Däremot hade det väl blivit lite skitigt under vintern.

Dags att slå under seglen. Jag har ett minimalt storsegel på 7,5 m2. Vi kallar det ibland på skoj mesan. Maxgenua som jag har på rulle på förstaget är på 26,5 m2 och så har jag en mindre genua på rulle på ett kutterstag (inre förstag) Hur stort det är vet jag inte exakt, eller rättare sagt  - kommer inte ihåg, men det ligger mellan 15 och 20 m2.

Seglarkompisen Ingemar kom vägen om medan jag höll på med seglen och vi talade lite om vårens 12-timmarssegling som går av stapeln sista lördagen i Maj den 28;e.

Det är inte ofta jag ser Thallatha med seglen uppe och passade på att gå runt hamnbassängen för att ta kortet. Thallatha hade varken namn eller segelnummer när jag köpte henne. Försäkringsbolaget ville ha ett tillverkningsnummer på båten, men jag hittade inget. Ringde till Kryssarklubben och fick ett SXK-nummer, som ju är ett personligt nummer som jag kan ha på alla mina båtar nu och i framtiden. Jag ville ha det kortaste de hade. Det blev 112.

Detta har fått mig att tänka på en historia från den tiden jag började segla. Den scoutkåren jag var med i fick en gammal gaffelriggad bohusjulle av en nedlagd sjöscoutkår. Båten hade legat på land i flera år och  de flesta borden hade stora torrsprickor. Jag fick ansvar för båten och lyckades, med olika metoder, få sprickorna under vattenlinjen tätar. Sprickorna i bordläggningen ovan vattenlinjen blev aldrig täta. Ju hårdare man seglade ju mer vatten sprutade det in.

Kårschefen, som hade ett förflutet som kappseglare, sa vid ett tillfälle; "Detta är en typisk sån båt som man måste va tre man för att segla. En som kryssar, en som länsar och en som ropar på hjälp".

Detta visdomens ord har jag tagit fasta på.

Kryssa har jag i viss mån lärt mig genom åren. Mina kryssbogar blir väl inte optimala. Har svårt att hålla uppe koncentrationen och har inte ett spår av tävlingsinstinkt. Dessutom styr jag ofta med autopilot. Däremot har jag kryssat mycket under de närmare 50 åren jag seglat. Nån tänkare har sagt; "Måste man kryssa, så är man på väg åt fel håll". Kan kallt konstatera att jag för det mesta är på väg åt fel håll.

Länsa har ju en dubbelbottnad betydelse i seglingsammahang, och det var väl det som var meningen. Att segla med vinden kan ju tyckas va enkelt, men det kan va både farligt och svårt. Det var nog den andra betydelsen som egentligen avsågs. Att tömma båten på vatten. 

På Thallatha har jag både manuell och elektrisk länspump. Dessutom finns det utrustning för att länsa  på det mest effektiva sättet som finns; "En rädd man med en spann". Så alternativa lösningar för att länsa Thallatha finns.

För det tredje mannen, som skall ropa på hjälp,  finns också hjälp att få - segelnummret - 112.

Min gamla kryssarklubbsvimpel har sett sina bästa dagar efter att ha suttit uppe under tre vintrar. Köpte ny när jag var på båtmässan i Stockholm i våras. Passade på att byta den efter att jag slagit under seglen.  Det blev en viss skillnad.

Skitigt på däcket hade det blivit, som sagt. I ärlighetens namn, så hade jag faktiskt inte gjort rent däcket under fjolåret heller. Jag blev ju inte klar med båten, så att det gick att använda den, förrän i mitten av augusti. Passade på att köra över däcket med rengöringsmedel och högtryckstvätten, när man kunde stå på bryggan och göra det sista på jobbet. Även det blev en avsevärd skillnad.

Efter lite småpyssel, på lördagsförmiddagen var det dags att tacka för oss för denna vinter, kasta loss och gå  till den ordinarie båtplats längst ut i hamen. Missade första tilläggningsförsöket. Det blåste östlig vind. Fickvinden i aktern. Gick alldeles intill Y-bommen och tog tag i en av byglarna på bommen med båtshaken och båtshaken delade sig i två delar.

Man känner sig ganska dum när man står med halva båtshaken i handen och båten lägger sig tvärs pga vinden. Bara att gå ut och göra om. Denna gången hakade jag fast förtöjningsänden direkt. Satte fast de övriga förtöjningsändarna i Y-bomen och i bryggan. Jag har faktiskt fem stycken, som jag brukar lägga fast med, plus en lina från de orangea bojen som syns till höger, en bit akter om Thallatha. Men linan från bojen lägger jag bara på om det är riktigt skitväder med vind från öster, dvs rakt in genom hamninloppet. Förra sommaren kan jag inte minnas att jag använde den en enda gång.

Kunde konstatera att jag fått en ny bryggranne. Killen, en gammal kompis, som hade platsen bredvid   tidigare, talade om att han skulle säga upp platsen, när vi talades vid i höstas. Det är för övrigt han som tagit bilden på den gaffelriggade bohusjullen, Bris, lite högre upp.

Från och med nu är det sommar. Hur kan jag va så säker på det? När Thallatha ligger på sin sommarplats så är det sommar, för det har jag bestämt.

Gotska Sandön 2010, dag 3

Vi vaknade till en ny strålande dag. Käkade frukost och packade våra ryggsäckar.

Denna dag valde vi att gå förbi Kapellet och ta vägen mot Gamla gården, den vägen vi gick hem dagen innan.

Efter ett par km finns det en alternativ väg som går väster om den "vanliga vägen". Den kallas "Ekmans bilväg".

Oskar Ekman  var fyrmästare på Gotska Sandön och han byggde en jakt- och fiskestuga 1926 vid S:t Annae. Den som idag kallas Nymans.  Eftersom den kallas "Ekmans bilväg", misstänker jag att att Ekman, dels hade bil för att åka till sin stuga och att det var svårt att ta sig fram med bilen den gamla vägen. En aning bättre ur framkomlighetsynpunkt var nog kanske vägen. Bilarna förr hade väl lite högre markfrigång. Att vägen var en aning längre har ju ingen betydelse, speciellt inte om man åker bil. Trotts ihärdigt letande på internet kunde jag inte få fram några uppgifter, men jag har för mig att jag läst något om vägen nånstans.

Efter en stunds promenerande på "Ekmans bilväg" anslöt den till den vanliga vägen. Vi tog smygvägen in till Gamla Gården. Där ett av gängen som besökte ön hade slagit sig ner för en fikastund. Vi gjorde slog oss ned vid ett bord intill och avnjöt vårt kaffe. Efter en stund fick vi sällskap vid vårt bord av ett par andra vandrare.

Efter fikat fortsatte vi söderut mot Hamnudden, som är den sydvästra udden på ön.

 på Samma dag som fyren vid e någon gång under 1980-talets första hälft. Redan i början av 1970-talet hade fyren tjänat ut och

Sandöns första automatiska fyr hade byggdts på Hamnudden sommaren1913 av fyringengör Hultman. Ett 12 meter hög betongfyr som  placerades ca 10 meter från strandkaten. En liknade byggdes samtidigt på Kyrkudden. De tändes den 13 juli 1913, samma dag som fyren på Tärnudden släcktes. Fyren vid Hamnudden blev vågornas rov nån gång under början av 1980-talet trotts visst förstärkningsarbete.

En modern, stagad stålmast med fyrljus har ersatt den gamla fyren. Den nya restes, 1971  och drivs av solceller med batteriuppbackning. De sorgliga resterna av den gamla betongfyren syns på bilden till vänster.

Nästan hela Gotska Sandön består av sand, med inslag av sten och grus. När stenarna renspolats från sanden genom vattnets inverkan, kan det va vackert med de olika skiftningarna i färg och form

Man skall inte frestas till att ta med sig några stenar hem. Dels är det förbjudet och dels kan man reta Sandögubben - eller!? Det var bara stenarna som jag upplevde vackra vid Hamnudden. På vår väg vidare österut såg vi en mängd fjärilar-

Fyrmästaren Karl Bourgström lät omkring 1900 bygga en jakt- och fiskestuga vid S:t Annae som idag kort och gott kallas "Bourgströms". Stugan är känd genom författaren och konstnären Albert Engströms bok "Gotska Sandön". I boken finns stugan avtecknad, både utifrån och inifrån och ser idag ut precis som den gjorde då. Inne i stugan finns ett antal dekorationsmålningar på skåpdörrar och lådfronter. Målningarna är gjorda av Albert Engströms dotter Malin som var gift med Karl Bourgströms son, Bror. Stugan och uthusen är delvis byggda av strandvirke och vrakgods, källaren är förmodligen en gammal kajuta. Skåp och annat från båtar har bidragit till inredningen, och några av de små fönstren utgörs av gamla båtventiler. Stugan användes som sommarställe fram till 1970 och siste private ägaren var Bourgströms sterbhus.

En hel del vrakvirke ligger på stranden vid S:t Annae. Inte speciellt vackert, men det är ju som det är.

Ca 300 meter öster om Bourgströms ligger Nymans stugor. Den första stugan byggdes 1926 som jakt- och fiskestuga av dåvarande fyrmästaren Oskar Ekman.

Bodarna och båthuset tillkom senare. 1941 köptes stugan av sjöfartsrådet Jaques Nyman, uppvuxen på Sandön som fyrvaktarson. Han använde stället som sommarstuga fram till sin död 1970. Vid stugorna finns en brunn med drickbart vatten. När man har vandrat långt kan det vara skönt att ta en svalkande klunk av det friska och kalla vattnet, och vi passade på att fylla våra tomma flaskor.

Och så var det ju det där med blommor i olika färger. Gul fetknopp är ett namn som kommer för mig - Sedum acre. I övrigt skall jag nog inte försöka namnge vare sig på svenska eller latin.

"St ANNAE UDDE" står det på skylten. Bukten på bortsidan är i stort sett ren för vrakgods och med en ganska fin sandstrand.

Fast riktigt tyst har jag ju alltid haft svårt att hålla. Kan det till vänster möjligen va Martorn eller som den ibland också kallas "Kostertistel". Den skall ju växa i det här området på Gotska Sandön. Jag har aldrig hittat nåt exemplar på Koster - fast  jag letat, men intill fyren Morupps Tånge på Hallandskusten har jag sett "Kostertisteln".

För bilden till höger ger jag mig på ännu en vild gissning - Strandkål

Klockan började närma sig tolvslaget, och för en bohuslänning är det ju middag klockan 12.00 - antingen man har något att äta eller inte.

När vi då också hittade ett perfekt matbord på denna inbjudande plats, var det dags att duka fram dagens kulinariska höjdpunkt.

Frystorkad Chiliconcarne som fick dra i fem minuter i  varmt vatten från termosen. Rågkakor med Kvali´s skinkost på tub och Sandöns kristallklara vatten nyss uppumpat från Nyman´s brunn. Dock skämmer ju ettiketten på flaskan en del, men det gäller ju att återvinna så mycket som möjligt.

Jag måste erkänna en sak. Badkruka som jag är passade jag på att bada i havet, för att möjligen slippa duscha i lägerbyn till kvällen. Östersjöns vatten var betydligt varmare än Gotska Sandöns källvatten.

Ytterligare vackra stenar, ett gamlat spant från ett förlist fartyg och så en segelbåt som närmade sig stranden, antagligen för att ankra.

Hade egentligen tänkt att vi skulle ta oss upp till vägen som går parallellt med den södra stranden, men gjorde nog en tanke miss, eller rättare sagt jag tänkte inte alls, utan stretade på österut. Mycket tungt att gå och till slut var terrängen sån att det gick att ta sig upp på dynen.

Kaffepaus naturligtvis och jag passade på att luta mig tillbaka och ta ett kort upp mot himlen mellan tallkronorna precis som dagen innan. Vi hade gått långt och det hade varit tungt. Pga det något taskiga vägvalet hade vi också missat en del som vi hade tänkt att titta på.

Nu var det närmaste vägen hem som gällde. Vi följde åsen en bit österut tills vi kom ut på vägen, strax ovanför Tärnudden. Men ett besök där får bli en annan gång. Vi hade nästan en 8 km promenad framför oss.

På en sträcka av vägen var det en massa konstiga små hål/kratrar i sanden. Vi funderade mycket på vad det kunde va.

Nästa dag när vi promenerade på Bredsandsudden, träffade vi två av karlarna i gruppen som fikat vid gamla Gården på förmiddagen. Det var ju ett gäng mycket naturintresserade människor. Jag kunde inte låta bli att fråga om de visste vad groparna var, och det visste dom - Myrlejonsländor´s fångstgropar. De bygger dessa fångstgropar och ligger längst ner med huvudet strax under hålet. När en myra eller nå annan mindre insekt kommer och ramlar ner i gropen bli de uppätna. http://sv.wikipedia.org/wiki/Myrlejonsl%C3%A4ndor

Vi hade ju sett mycket vackra blommor under vår promenad. Även denna vitmossa eller är det fönster- eller renlav. Googlade på ordet och fann genast att inte heller denna del av växtligheten är helt enkel. http://sv.wikipedia.org/wiki/Vitmossor Jag är ju som sagt ingen biolog. Ändå är det vacker i all sin enkelhet.

Strax innan det sk Schipkapasset tog vi ytterligare en fikapaus. Det var på samma plats som vi satt och fikade under vårt dagbesök 2009. Hittar man nåt bra gäller det ju att hålla fast vid det. Sen fortsatte vandringen genom passet över Höga åsen.

Skyllten berättar

Schipkapasset

Vägen går här över Höga åsen och byggdes för att man med häst och vagn skulle kunna utföra transporter till och från Tärnuddens fyrplats. Namnet härrör från ett pass som ligger i Bulgarien på 1333 meters höjd över havet. 

Att passet på Gotska Sandön fick detta namn beror på, berättar man, att fyrpersonalen grävde ur och byggde vägen samtidigt som vinterkriget mellan Ryssland och Turkiet år 1877-1878 pågick. Från detta ställningskrig utsändes en stående kommuniké som innehöll ”från Schipkapasset inget nytt”. Kriget stod alltså stilla. Arbetet i passet på Gotska Sandön, där man gjorde all grävning för hand, gick mycket långsamt. Fyrvaktarna började därför, efter varje arbetsdag, att till fyrmästaren rapportera ”från passet inget nytt”. Därefter började man även kalla detta pass för Schipkapasset.

Det var ganska skönt när vi kom till skylten som talade om att det var 600 meter kvar till Fyrbyn. Det innebar ju att det bara var ca 500 meter kvar till vår stuga. Vi hade nog gått närmare 2,5 mil under dagen. Det är hårt för en gammal orkeslös gubbe. Jag stöp i säng och gjorde i stort sett inget mer mer den dagen.

Nästa dag skulle vi åka hem. Man hade ju hoppats på att det skulle bli så dåligt väder att båten inte kunde gå till Gotska Sandön och att vi hade blivit tvungna att stanna några dar till på ön, men så såg det inte ut att bli. Man kan inte ha tur alltid. För att ta till en sliten klyscha från filmens värd; "Vi hade i alla fall tur med vädret".

Båten kommer till Gotska Sandön 16.45. Var sen skulle lägga till,  det skulle stå anslaget på anslagstavlan.

Vi hade ju nästan en hel dag kvar. Men den skall jag berätta om i ett kommande inlägg.